Drag Me to Hell

Producerad och regisserad av Sam Raimi. Skriven av Sam Raimi och Ivan Raimi.

Det var ett bra tag sedan jag såg en så pass gammaldags skräckfilm som Drag Me to Hell. Jag menar också gammaldags i en positiv bemärkelse, jag har nämligen blivit ganska mätt på den typen av skräckfilm som producerats de senaste tio åren. Man kan väl klassa skräckfilmerna som kommit under 2000-talet i två kategorier: J-horror och tortyr-gore-shock. Inte för att det är nåt fel på dessa två kategorier egentligen, se bara på den amerikanska remaken av The Grudge eller, för att ta en mer aktuell film, fransk-kanadensiska Martyrs. I slutändan börjar dock tortyrporr och läskiga ungar bli litet blasé och då är det skönt med en film som känns mysigt gammaldags.

Drag Me to Hell är Sam Raimis första skräckfilm på år och dagar och det känns skönt att veta att han fortfarande har det i blodet. I korta drag handlar filmen om den unga Christine Brown (spelad av Alison Lohman, förträffligt bra) som arbetar på en mindre bank någonstans i USA. Hon har ett bra liv, en trevlig pojkvän (spelad av Justin Long, funkar) och en befodran som ligger runt hörnet. Dock går allt käpprätt åt helvete när hon nekar ett lån till en gammal zigenarkvinna som därmed lägger en förbannelse på Christine. Förbannelsen går ut på att Lamia, en demon från varmare trakter (tänk Ayia Napa), kommer plåga Christine under tre dygn för att sedan släpa hennes skrikande själ till helvetet. Vi får helt enkelt följa Christine och de snabbt eskalerande galenskaper som kretsar kring henne under dessa tre dygn. En simpel handling som funkar ypperligt, zigenarförbannelser är helt klart ett outnyttjat potential inom filmvärlden.

Filmen vinner mycket på tre saker: valet av skådisar är bra. Ingen är särskilt känd vilket gör det lätt att se karaktärerna istället för skådisarna. Alla gör ett bra jobb och jag kan lätt se Alison Lohman i fler skräckfilmer, hon ser sådär oskyldig ut som många av de kvinnliga skådisarna t.ex. Dario Argentos filmer gör. Vidare är filmen snyggt gjord, alla miljöer är detaljrika och känns genomtänkta. Miljöerna är dessutom varierande och går från väldigt vardagsgråa (banken) till atmosfäriskt skräckiga (mexikanska mediet hus) och slutligen till bisarra (kyrkogården). Detta gör att filmen blir rolig att titta på, ögongodis helt enkelt. Det tredje och sista som filmen vinner på är att den inte tar sig själv på så stort allvar. Det finns en hel del humor i filmen, inte så mycket att det kommer i vägen för stämningen men helt klart så att man drar på mungiporna ibland och skrattar litet inombords.

Det är också i humorn Sam Raimis bakgrund skiner igenom, man kan nämligen se en hel del spår av Evil Dead och Army of Darkness i vissa av filmens scener. Dessa spår syns även i en del av filmens mer actionfyllda scener, titta bara på den första actionscenen tidigt i filmen så förstår ni vad jag menar. Den är skönt over the top och för tankar till någon av de gånger Ash bråkar med den onda häxan i Evil Dead-triologin.

Musiken förtjänar att nämnas också, den är komponerad av Christopher Young som gjort musik till en hel drös skräckfilmer som t.ex. Hellraiser 1 & 2.

Jag gillar filmen skarpt och rekommenderar den till alla som vill se en underhållande skräckfilm.

Bilderna tillhör naturligtvis inte mig. De är stulna från the Interwebz.